I'm Cheryl. Fly me. Anspelningarna fortsätter…

3 nov 2017

Låt oss gå tillbaka till 2008 – det är ju trots allt torsdag. Ryanairs vd Michael O'Leary står framför media och presenterar stolt sin fantastiska och innovativa idé. Flygets framtid – långflygningar med både ”sängar och avsugningar”. Jag vet precis vad du tänker, och det är inte ”fantastisk idé”. Fast Ryanair ger aldrig upp, de fortsätter demonstrera sitt budskap tydligt och där står vi chockerade och andäktiga. Chockerade kvinnor och djupt andäktiga pervon.

Fast den här gången var det inte Michael utan Ryanairs ordförande, David Bonderman, som låtit käften glappa helt utan filter. Bonderman, styrelseledamot för Uber (en styrelse där bara två av tolv ledamöter är kvinnor), hamnade på löpsedlarna i år efter att ha kläckt ur sig en fruktansvärt sexistisk kommentar riktad mot de kvinnliga ledamöterna under ett möte, vars syfte var att motverka sexism inom branschen(!). Jag tror vi kan vara överens om att Uber blev lite väl Uberläbbiga. Bonderman valde att lämna sitt styrelseuppdrag eftersom Uber håller sig alldeles för goda för sånt. Hur gick det med att lämna Ryanair? Jaha, bläcket tog slut ... jamen det är väl okej, antar jag.  

Det verkar inte finnas några kommentarer som är för sexistiska för Ryanair. Ärligt talat, vad krävs för att nån av de här männen ska få sparken? Bara tänk på att fram till 2015 var det enda en kvinna behövde göra för att få sparken från Qatar Airlines var att gifta sig eller bli gravid. Men börja inte hatbomba Qatar riktigt än. De är ju trots allt på väg i rätt riktning. Nu är det 2017 och deras vd har bara hittills lyckats kränka varenda flygvärdinna inom den amerikanska flygbranschen. Än sen då – det är ju bara 300 000 kvinnor som gör sitt jobb. Vd:n skröt om att genomsnittsåldern för hans kvinnliga anställda var bara 26 år, medan ”du alltid serveras av tanter på amerikanska flygbolag”.

Med allt det här om kvinnlig egenmakt som bara väller ut, är jag verkligen glad över att vara brittisk och kunna räkna med att British Airlines representerar sitt land, typ. Du har väl hört att de firade rejält ifjol? De kvinnliga anställda vann mot bolaget efter två års strid om att byxor skulle vara en del av uniformen. Hurra! British Airways blev inte glada när det avslöjades att de hade lanserat byxor som en del av uniformen 2004, men eftersom det gick så bra för bolagen som satsade på en sexig image tyckte de att det var deras plikt att skydda bolaget. De förbjöd därför allt byxbärande tio år efter att det tilläts första gången. Vilket födelsedagsfirande!  

British Airways är trots allt vinnare i det här spelet med bara förlorare eftersom många andra flygbolag, t.ex. Virgin, avråder eller förbjuder sina kvinnliga anställda att bära byxor. Fast Virgin försvarar sig. Deras talesperson skröt om att ”byxor kan skaffas på begäran som bedöms från fall till fall”. – Tyvärr Olivia, du är för kort för byxor. Du skulle se ut som en tunna och jag vill minsann inte få min pyttelilla vodka serverad av en tunna.

- Anställda på flygbolaget Virgin säger att de nya uniformerna som designades av Vivienne Westwood 2014 är väldigt obekväma och att de får skavsår av både kragarna och de högklackade skorna.

Varför tycker då de här flygbolagen att det är så jobbigt med byxor? Låt oss ta en närmare titt!

Men vänta nu, det går väl inte att fatta ett bra beslut när det är så här jämnt?  Precis vad The Guardian tyckte och frågade därför sina läsare 2015 om det var sexistiskt att inte låta kvinnor bära byxor.

Här är resultatet …

 

Är det sexistiskt att inte låta kvinnor bära byxor på jobbet?

Vi har alltså fakta, en feministrörelse är på frammarsch och vi har någon form av social rättvisa – det kan vi tacka de sociala medierna för. Men trots att vi vet allt detta och världen förändras, verkar flygbranschen ändå ha fastnat i 70-talet. Den är immun mot alla argument och har alltid svar på tal, ingen ställs till svars och de anställda måste slåss i två år bara för att få lov att bära byxor igen!

- Japanska Skymark Airline har kritiserats för sina kortkorta klänningar – jag ska bara böja mig fram och hjälpa er, sir…

Så, mina underbara läsare, är ni lika upprörda som jag just nu? Jag kan lova att ådrorna på halsen sväller och jag har den där galna blicken som en kvinna får när hon har vräkt i sig alla brownies hon bakade till sin brors födelsedag klockan fyra på morgonen efter att ha sett The Notebook på repeat.

Vad tycker du? Kommer den här branschen nånsin att förändras? Måste vi, den stora allmänheten, gripa in och göra oss hörda? Tycker du att det är ett problem överhuvudtaget eller att de anställda faktiskt vet vad de ger sig in på?

Jag vill veta vad ni tycker! Låt spelen börja…