Me Too. Ja eller Nej?

23 okt 2017

Om du inte har hört orden ”Me Too” den senaste tiden har du antagligen festat i en hel vecka eller bott under en sten.

Vad gör att de här två orden slår igenom så starkt och hur har de lyckats bli virala i de sociala medierna? Varför ifrågasätts kampanjen och har den egentligen uppnått sitt mål?

Det avslöjades att det faktiskt inte var den vita skådespelerskan Alyssa Milano som var först med den här rörelsen mot sexuella övergrepp och trakasserier utan en svart kvinna som heter Tarana Burke. För tio år sedan försökte hon dra igång samma kampanj, men ingen verkade lyssna den gången och bara detta faktum har lett till debatt.

Visst, det är ingen tvekan om att användningen av sociala medier har exploderat de senaste tio åren och vi kan anta att det är skälet till att kampanjen för tio år sedan inte fick samma genomslagskraft som Milanos ramaskri. Fast det finns skribenter bland oss, på bland annat Vice, som anser att man inte kan blunda för Milanos hudfärg när man ser vilken enorm spridning budskapet har fått.

Fast när allt kommer omkring, spelar det nån roll nu? Kvinnor pratar äntligen om sina mest smärtsamma upplevelser och det kan väl bara vara positivt att tystnaden och stigmatiseringen kring sexuella övergrepp och trakasserier bryts.

Sen finns det förstås de som ser kampanjens avigsida, bland annat John Nolte på Breitbart som har sagt att kampanjen är ”som aidsbandet”, att kvinnor lägger ut hashtaggen ”Me Too” som en statussymbol. Det är så klart enkelt att analysera rörelsen och komma fram till allt annat än positiva resultat, bland annat vår glupskhet efter hemskheter. Vi måste ställa oss frågan om vi frossar i dessa kvinnors öde för att tillfredsställa vårt sug efter att läsa om och vältra oss i andras smärta?

Men John Nolte tar upp en viktig aspekt av virala kampanjer som den här – blir det verkliga syftet med ”Me Too”-kampanjen urvattnat när den hanteras av den stora massan?

Nu träder män fram med #ItWasMe och några kvinnor som jag har pratat med tycker att den rörelsen förringar ”Me Too”-kampanjens betydelse genom att bagatellisera kränkningarna och försöka avleda folks uppmärksamhet från frågan. Jag får erkänna att jag inte håller med om det för jag tror att det faktum att män nu träder fram och berättar om när de själva har kränkt kvinnor är hela syftet med ”Me Too”-kampanjen. De har läst, förstått och tagit till sig budskapet i så hög grad att de har tittat tillbaka på hur de betedde sig förr och har insett att de betett sig illa. Sedan har de gått ut offentligt med sitt skamliga agerande för att få andra att betrakta sitt beteende i ett nytt ljus.

Många kvinnor har svårt att begripa att en man inte inser att hans agerande är kränkande, men det är viktigt att förstå att även om vi vet vad ett sexuellt övergrepp är, så har vi alla olika toleransnivåer när det gäller sexuella trakasserier. Jag menar, hur tolkar var och en av oss sexuella trakasserier?

Föreställ dig en vanlig utekväll, du har jättekul på dansgolvet när en kille (eller tjej) ställer sig bakom dig och börjar dansa på ett vulgärt sätt innan hen tar dig om höfterna. Skulle du …

  1. vända dig om, artigt be hen sluta med det där och säga att du inte är intresserad
  2. flytta dig bort från hen för att tydligt visa att du inte är intresserad
  3. bli väldigt upprörd över att ha blivit tafsad på och få hela utekvällen förstörd.

Vi upplever trakasserier olika, men med det vill jag inte säga att nån har rätt eller fel. Det här är viktigt att komma ihåg innan man förringar andras berättelser i ”Me Too”-kampanjen. Om de kände sig kränkta då blev de kränkta, för dem var det definitivt inte roligt eller bara på skoj, det fick dem att må dåligt och känna sig obekväma. Det här glömmer John Nolte och hans gelikar att ta hänsyn till innan de kommer med sina påståenden – trakasserier och kränkningar uppfattas olika.

Även det här kan kritiseras – var går gränsen? Kan kvinnor förstöra mäns liv helt i onödan med falska eller vaga anklagelser om trakasserier? Bör vi ha strängare riktlinjer för hur vi definierar trakasserier – behöver vi verkligen det?

”Me Too”-kampanjen startades för att få folk att inse hur stort problemet med sexuella trakasserier och övergrepp faktiskt är. De som är emot den säger att vi redan vet att 1 av 5 kvinnor och 1 av 71 män kommer att bli våldtagna någon gång under sina liv.

Ja, det stämmer, men det är väldigt stor skillnad på att läsa torr statistik och läsa om din kompis traumatiska upplevelse, om tjejen från skolan och hennes mardröm eller om den tystlåtna tjejen på kontoret. Kampanjen har gett ansikte åt de drabbade genom att göra upplevelserna personliga, genom att folk vi känner till gör sin röst hörd – visst är det just därför, att det finns människor bakom statistiken, som kampanjen lyckas?

Det finns så många motstridiga åsikter om den här kampanjen att vi gärna vill höra just din åsikt. Vad tycker du?